onsdag 19 oktober 2011

Polisfilmer

I Sverige produceras polisfilmer på löpande band. Det är Wallander, Beck och allt vad de heter. Till detta kommer en massa TV-serier med poliser. De flesta av dessa filmer och TV-serier är proppfulla av klichéer och har väldigt lite med realistiskt polisarbete att göra. När jag påstår detta så citerar jag en auktoritet som Leif GW Persson. Han om någon borde ju veta. Det är främst tre saker som jag alltid irriterar mig på i svenska polisfilmer:

1. Belysningen på kontoret.
Av någon anledning har alltid polisstationerna endast 15 wattslampor. Det är mörkt och murrigt. Arbetarskyddet borde sätta igång en utredning, för det måste leda till huvudvärk att tvingas arbeta i halvmörker.

2. Förhören med misstänkta.
Hur ska man gå till väga om man vill få en misstänkt att berätta? Alla som vet litegrand om hur människor fungerar psykologiskt vet ju att om någon skakar en och råskäller på en så sluter man sig och sätter upp sina försvarsmurar. Detta vet alla, utom just filmpoliserna. De skriker alltid åt den misstänkte, de ger honom/henne örfilar och hotar förhörspersonen, både verbalt och fysiskt. En verklig polis som betedde sig på det sättet skulle bli avstängd omgående och om alla poliser förhörde på det sättet så skulle inte en enda brottsling kunna lagföras.

3. Ensamspaning.
I polisfilmer ger sig alltid hjälten ut ensam, för att konfrontera en potentiell mördare. Det leder, som bekant, alltid till att mördaren nästan lyckas döda honom, men så dyker kollegorna upp i sista stund och räddar hjälten. Detta beteende är inte bara oförsiktigt, utan rent av inkompetent. I verkligheten får en polis aldrig ge sig ut på spaningsuppdrag ensam. De måste alltid vara två. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det ska finnas ett vittne.

Ska vi någon gång få se en realistisk polisfilm, utan ovannämnda kalkoninslag? Vi kan ju alltid hoppas.

© Per Arne Edvardsson, 2011


onsdag 29 juni 2011

3D - en gammal fluga

Trenderna kommer och går inom filmen, men en trend som kommer tillbaka med jämna mellanrum är 3D. Den första stora 3D-trenden kom redan på 50-talet. I allmänhet gjorde man dessa filmer i två versioner; en med 3D och en utan, eftersom det krävdes speciell utrustning för att visa 3D-filmer och de flesta biografer inte hade sådan. Kända filmer som producerades i 3D-versioner på 50-talet var bl.a. Alfred Hitchcocks Slå nollan till polisen samt den kultförklarade skräckfilmen Creature from the Black Lagoon. Den andra 3D-vågen kom på 80-talet, då man fick rödgröna glasögon med Röster i Radio& TV och ett antal 3D-filmer visades av SVT.
Utvecklingen har gått framåt. Istället för glasögonen med ett rött och ett grönt glas, som man var tvungen att bära för att se filmer inspelade med anaglyftekniken, har man nu andra typer av glasögon. Kommer 3D-tekniken ta över den här gången, eller kommer den att återigen bara bli en kortvarig trend? Jag tror att om 3D-tekniken ska bli standard för all filmproduktion så krävs det ett system där publiken inte behöver ha speciella glasögon på sig för att få tredimensionella rörliga bilder. Det krävs också att biograferna inte behöver ha någon speciell utrustning för att visa 3D-filmerna och slutligen krävs det att 3D-effekten även fungerar om filmen visas i TV eller på DVD/Blueray.

Vad ska man då ha 3D till? Man kan ju fråga sig hur mycket denna effekt egentligen tillför, men man ska vara försiktig med att använda den typen av argument mot 3D. Trots allt var det påtagligt många som tyckte exakt samma när de första ljudfilmerna kom i slutet av 20-talet. ”Vad ska man ha ljud till? Ljudfilmer är bara en gimmick som folk snart tröttnar på.”
Kanske alla filmer kommer att vara 3D-filmer om tio år, eller så visar det sig att 3D bara var en kortlivad fluga denna gång också.


© Per Arne Edvardsson, 2011

fredag 15 april 2011

Charlie Chaplin 122 år!


Idag är det Charlie Chaplins födelsedag. Han skulle ha fyllt 122 år, om han hade levt. Men, vad säger jag? Visst lever han. Charlie Chaplin lever och kommer sannolikt att överleva oss alla. Han är lika odödlig som Shakespeare och hans teman är lika tidlösa som Shakespeares.

För några år sedan skrev jag en B-uppsats i filmvetenskap med titeln Kan luffaren tala? Den handlade om Chaplins ljudfilmsproduktion, som orättvist har hamnat i skuggan av hans stora stumfilmsproduktion. Han gjorde endast fem riktiga ljudfilmer och de är samtliga mycket sevärda, men dessa kan jag återkomma till en annan gång. Här följer nu inledningen till min B-uppsats, som i några korta rader beskriver Chaplin och berättar om min relation till honom.
Jag har det gemensamt med de flesta andra nu levande personer att jag inte minns mitt första möte med gestalten Chaplin. Han är för de allra flesta av oss en företeelse som alltid har funnits och säkert kommer att finnas som ett begrepp, så länge det finns människor på jorden. Be vilken 7-åring som helst att härma Chaplin och han/hon kommer att gå hjulbent med fötterna utåt, även om han/hon aldrig har sett en enda film med Chaplin. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och bevittnat detta fenomen. Be dem sedan härma Buster Keaton eller Harold Lloyd och de förvandlas till levande frågetecken. Däremot kan jag erinra mig om när och hur jag lärde mig att beundra och älska Chaplin-gestalten. Det var på det glada 70-talet (innan videobandspelaren hade blivit var mans egendom). Min morfar var ivrig amatörfilmare och hade en smalfilmsprojektor på vilken han inte enbart visade sina egna verk, utan även köpta små filmsnuttar ur framförallt Chaplins stumfilmskomedier. Jag fascinerades av precisionen och perfektionen i Chaplins scener och det är en fascination som består, till denna dag.

Det har genom åren skrivit en stor mängd böcker och avhandlingar och säkert miljontals artiklar om filmskaparen, komikern, människan och allra mest myten, Charlie Chaplin. Det har påståtts att Chaplin är den mest berömda människa som har levat i hela världshistorien. Kanske är det sant, kanske är det en överdrift, men få har lämnat så djupa spår i hela vårt kollektiva medvetna som Charles Spencer Chaplin. Hans berömda siluett, med plommonstop på sned, böjd bambukäpp i vänster hand, hjulbenta ben i för stora byxor samt alltför stora skor, känns igen av människor i alla åldrar i alla världens hörn. Han är en av ytterst få filmskapare vars stumfilmer visas regelbundet än idag och fortfarande återupptäcks av unga personer.

Charlie Chaplin hade en filmkarriär som varade i mer än femtio år. Han upptäcktes av stumfilmspionjären Mack Sennet och debuterade på film redan 1914. Det tog dock ett par filmer innan han hade uppfunnit sin berömda luffarkaraktär, som han för alltid skulle komma att förknippas med. I sina tidigaste filmer regisserades han av andra, men mycket snart tog han själv över den sysslan. Mack Sennets stumfilmskomedier var tillverkade efter löpande bandprincipen. Humorn var slapstickbetonad och handlade mest om folk som drattade på ändan, blev slagna i skallen, eller fick en burk målarfärg över sig. Varje film slutade med en jakt, där ofta huvudpersonen jagades av polisen. Eftersom filmstudion hette Keystone så blev de klantiga poliserna kända som Keystone Kops. Chaplin ifrågasatte tidigt dessa fantasilösa slapstickfarser och insåg att det borde gå att göra även komedier med lite djup i och en riktig handling. Därför lämnade han snart Keystone och sökte sig till nya jaktmarker, vilket så småningom ledde till bildandet av United Artists – det första independentbolaget i Hollywood. Det finns mycket mer att berätta om Chaplin, så jag återkommer.

© Per Arne Edvardsson, 2011

måndag 21 februari 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om när ljudfilmen kom till Hollywood. Det är omöjligt för oss idag att förstå hur omvälvande det var för hela filmbranschen. Av de riktigt stora stjärnorna under stumfilmstiden var det egentligen bara Greta Garbo, Charlie Chaplin samt Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som överlevde övergången till ljudfilm. Greta Garbos mörka röst med den pikanta svenska brytningen snarare ökade hennes magiska dragningskraft på publiken. Laurel & Hardy hade också ”rätt” röster, som gjorde dem ännu roligare än de hade varit som stumfilmskomiker.

Charlie Chaplin försökte in i det längsta att undvika ljudfilmen. Han gjorde först två ”hybridfilmer”, som i huvudsak är stumfilmer som har kryddats med ljud. Stadens ljus från 1932 är en stumfilm, i det att den saknar dialog, men på ljudspåret finner man Chaplins egenkomponerade filmmusik samt en massa ljudeffekter. I Moderna tider från 1935 tar han ytterligare ett steg närmare ljudfilmen. Inte heller i denna film förekommer någon dialog, men man hör röster som kommer från en högtalare samt från den stora bildskärmen där chefen för fabriken kommenderar de anställda. I slutet av filmen får man för första gången höra Charlie Chaplins röst, när han sjunger Manschettvisan med en nonsenstext. Först så sent som 1940 vågar Chaplin göra en riktig ljudfilm, med talad dialog rakt igenom, i form av mästerverket Diktatorn. Även om Chaplins karriär som ljudfilmsregissör inte var lika framgångsrik som hans stumfilmsperiod, så anser jag att hans ljudfilmer samtliga är mycket sevärda. Han visar gång på gång att han inte hade behövt vara så rädd för att ta steget över till ljudfilmen. Som en parentes kan jag nämna att jag för några år sedan skrev en B-uppsats i ämnet Filmvetenskap som just behandlade Chaplins ljudfilmer. Om någon är intresserad, så kan jag skicka en kopia i PDF-format.

De flesta av de största namnen under stumfilmsepoken fick dock sina karriärer förstörda när ljudfilmen anlände. Dit hörde giganter som Clara Bow (filmens första stora sexsymbol), Gloria Swanson (som i början av 50-talet fick återvända till rampljuset i Billy Wilders Sunset Boulevard, om en bortglömd stumfilmsstjärna), den store actionhjälten Douglas Fairbanks, hans flickvän och senare fru Mary Pickford, för att inte tala om alla dessa mörka mystiska vamper som stumfilmen kryllade av; Theda Bara, Norma Talmadge, Pola Negri m.fl.

Den som brukar få stå som själva symbolen för en stumfilmsstjärna vars karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen anlände är John Gilbert. Han spelade alltid den charmante älskaren och var i hemlighet sambo med Greta Garbo en tid. På fotot ovan kan ni se det vackra paret. Det har påståtts att han friade till henne gång på gång och att hon till sist gav med sig, men sedan aldrig dök upp i kyrkan på bröllopsdagen. Enligt Greta Garbos brorsdotter är dock detta en myt. Mig veterligen har heller ingen forskare lyckats hitta några dokument som styrker att historien skulle vara sann. Det är inte heller sant att John Gilbert, vilket ofta har påståtts, hade en pipig omanlig röst. Han medverkade i ett antal ljudfilmer och hans röst låter inte alls konstig eller oattraktiv. Den ljudfilm som är lättast att få tag på är Christina, som jag tidigare har ägnat en hel blogg åt här. Det var faktiskt Greta Garbo själv som krävde att hennes ex skulle få den rollen och hon var då så stor att hon kunde ställa krav och själv bestämma sina motspelare.
Den vanligaste myten om denna övergångsperiod i filmhistorien är just att de stora stjärnorna inte fungerade i ljudfilmen p.g.a. att de hade fel sorts röst, någon kraftig brytning eller dialekt, eller rent av talfel. Denna myt har nog till stor del sitt ursprung i den underbara musikalfilmen Singin’ in The Rain, som skildrar just denna period. Sedan har det fått bli den rådande sanningen. I vissa fall kan det ha varit sant att en skådespelare hade fel röst, men i de allra flesta fall handlade det om något helt annat. Den viktigaste skillnaden mellan att agera i stumfilm och ljudfilm är spelstilen – sättet att agera. De flesta dramer från stumfilmstiden är idag närmast outhärdliga att titta på för oss moderna människor och anledningen till det är det överdrivna minspelet och de ännu mer överdrivna gesterna. De scener som fick biopubliken för 80-90 år sedan att gråta får oss idag att skratta. Stumfilmen krävde den typen av överspel för att nå ut, när man inte hade en talad dialog som bar handlingen. De flesta av stumfilmens stjärnor kunde helt enkelt inte anpassa sig till den nya form av nedtonat spel som ljudfilmen krävde. En bidragande orsak till detta var att flertalet av de stora stjärnorna i Hollywood under stumfilmstiden saknade skådespelarutbildning. De allra flesta kom från den enkla folkliga underhållning som i USA gick under beteckningen ”Vaudeville” och i England kallades ”Music hall”. Påfallande många hade en bakgrund som cirkusartister. Dit hörde t.ex. Buster Keaton.

I Sverige var situationen annorlunda. Här var det ytterst få av stumfilmsstjärnorna som inte lyckades ta steget över till ljudfilmen, vilket berodde på att det i vårt land redan från början hade varit mestadels utbildade skådespelare som hade medverkat i filmerna. Men den svenska filmhistorien får jag återvända till i en senare blogg.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 27 januari 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 1


Ingen händelse i filmhistorien har varit mer omvälvande än ljudfilmens ankomst. Det finns en massa gamla myter om denna händelse, så det är inte helt lätt att bena ut vad som är sant och vad som är en skröna. Om vi ska börja med den största myten, så kan man alltid fråga några allmänbildade människor vilken film som var den första ljudfilmen. De kommer säkerligen att svara Jazzsångaren (Alan Crosland, USA 1927). Det hade jag också gjort, fram tills för några år sedan. Att Jazzsångaren var den första ljudfilmen är ju en ”sanning” som har hamrats in i en från det att jag började läsa böcker om film när jag var ca 10 år. Det enda problemet är att det inte är sant. Möjligen kan man gå med på att det är en sanning med modifikation. Alla som ser Jazzsångaren för första gången blir besvikna, när de märker att den till 80% är en stumfilm. Det är nämligen bara ett fåtal scener som har synkront ljud och det är bara en enda scen där det förekommer ett kort avsnitt av talad dialog. De övriga ljudavsnitten är sångnummer, där Al Jolson framför sånger som antingen är äckligt sentimentala eller pinsamt klämkäcka. Fast jag måste ju tillägga att låtarna uppfattas så av oss idag. 1927 var Al Jolson världens störste ”popstjärna” och en av de första populärartister vars skivor sålde i miljonupplagor. Det upphör aldrig att förvåna mig hur den kollektiva smaken förändras, i vissa fall.
Ljudsystemet som användes kallades Vitaphone. Det fungerade så att ljudet följde med på grammofonskivor, vilket naturligtvis försvårade synkandet. Det lär ha varit vanligt att läpprörelserna på duken inte stämde så bra med ljudet som kom ur högtalarna, men för den tidens biopublik var ljudet i sig en sådan sensation att de översåg med den detaljen. Den tidens grammofonskivor var ju s.k. stenkakor, som var oerhört bräckliga. Sålunda hände det säkert ofta att någon skiva hade gått sönder på väg till bion, så vissa scener fick förbli stumma. Jazzsångaren var alltså inte en riktig ljudfilm, från början till slut. Det var heller inte den första film med ljudinslag. Redan i början av 1900-talet gjorde man kortfilmer där kända operasångare sjöng sina paradnummer. De sjöng live och samtidig spelade man in ljudet på fonografrulle eller grammofonskiva. Dessa filmer, som alltså var en föregångare till dagens musikvideos, visades som förspel på biograferna. Så tidigt som 1901 spelade man in sådana ”ljudfilmer” i Sverige, enligt Leif Furhammar ( se boken Filmen i Sverige).

Vilken var då den första riktiga ljudfilmen, om man menar en långfilm med synkroniserat ljud från början till slut? Svaret är Lights of New York (Bryan Foy, USA 1928). En film som nästan ingen har hört talas om och som jag, skam till sägandes, aldrig har sett. Enligt omdömena på IMDB så har den knappast något större underhållningsvärde idag, vilket gäller de allra flesta filmer från den tiden. Som ett filmhistoriskt dokument är den dock intressant, så jag hoppas få möjligheten att se den. Den var inspelad med samma klumpiga ljudsystem (Vitaphone med grammofonskivor), men snart skulle ett mer praktiskt ljudsystem komma. Samma år kom filmen En flygarbragd (The Air Circus, Howard Hawks, USA 1928) där man hade ett optiskt ljudspår på filmremsan. Ett system som faktiskt uppfanns så tidigt som 1906 av fransk-engelske uppfinnaren Eugene Lauste.

Det fascinerande är hur oerhört snabbt ljudfilmen slog ut stumfilmen. Redan 1929 producerades det fler ljudfilmer än stumfilmer i Hollywood och så tidigt som 1930 producerades den allra sista riktiga stumfilmen i USA. I övriga världen fortsatte man att spela in stumfilm i ytterligare något år, men i början av 30-talet var stumfilmen i stort sett utdöd. Jag återkommer till den tidiga ljudfilmen i nästa blogg.

Källor:

Furhammar, Leif - Filmen i Sverige
Bra Böcker, 1991

Robertson, Patrick - Guinness bok om Film
Forum, 1982

http://www.IMDB.com
© Per Arne Edvardsson, 2011