onsdag 19 september 2007

Klassiker eller kalkon?


Jag tittade på gårdagens matinéfilm i SVT, Drottning Kristina (Rouben Mamoulian, USA 1933). När man läser om Queen Christina (som den heter i original) på IMDB.com så verkar alla recensenter anse den vara ett mästerverk. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan vara av den uppfattningen. För mig framstår den som ett ädelpekoral som är 95% fiction och i princip bara har lånat namnen ur den svenska historien. De anglifierade namnen, bör tilläggas. Som svensk fnissar man lätt när Prins Karl Gustav kallas ”Prince Charles” och om man vet lite om svensk historia gapskrattar man när han dyker upp i bild. Han är nämligen lång blond och stilig. I verkligheten var den blivande Karl X Gustav kort, mörk och tämligen korpulent.

Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.

Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!

Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.

Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.

© Per Arne Edvardsson, 2007

torsdag 6 september 2007

Vad hette de, egentligen?

Nuförtiden är de flesta filmstjärnor kända under sina riktiga namn. Hur annorlunda var det inte förr? Under den klassiska Holywooderan (ca 1920-60) var det snarare en regel än ett undantag med artistnamn. Det fanns främst två anledningar till att skaffa ett artistnamn; antingen att man hade ett komplicerat utländskt namn som var svårt att uttala och stava för engelskspråkiga, eller att man hade ett namn som kanske dög för en vanlig människa men var för alldagligt för en filmstjärna.

Det är ganska lätt att förstå att Issur Danielovitch Demsky insåg att en Hollywoodkarriär skulle underlättas av att byta namn till Kirk Douglas, eller att Rodolfo Guglielmi d’Antonguolla föredrog att kalla sig Rudolh Valentino. Det känns dock inte fullt lika självklart att Bette Perske skulle känna sig tvingad att byta namn till Lauren Bacall eller att Lucille LeSeur skulle anses vara ett sämre namn än Joan Crawford.

Vissa namnbyten är dock lättare att förstå. Vilken ung sjungande och dansande tjej vill heta Frances Gumm? Då låter ju Judy Garland mycket mer glamouröst. Det är också lättförståeligt att den unge engelsmannen med det töntiga namnet Archibald Leach föredrog det mer amerikanskt klingande Cary Grant.

Andra namnbyten hade en mindre rolig anledning. Jag syftar på de som hade namn som ansågs alltför etniskt specifika för att vara önskvärda. I 30-talets USA var antisemitismen utbredd, så Paulette Levy bytte ut sitt judiskklingande efternamn till det franskklingande Goddard för att lättare få jobb. Ryssar har aldrig stått speciellt högt i kurs i USA, så Daniel Kaminsky ändrade sitt namn till det mer anglosaxiska Danny Kaye.

Vissa filmstjärnor (eller deras managers) var extra kreativa när de hittade på nya namn. Dorothy Kaumeyer är värd en medalj för sitt artistnamn Dorothy Lamour, vilket också kan sägas om Camille Javal som blev den eviga sexsymbolen under namnet Brigitte Bardot.
Frågan är dock om inte guldmedaljen bör delas ut till stumfilmsstjärnan Theodosia Goodman som kastade om bokstäverna i ”Arab death” och kom upp med namnet Theda Bara!

Det var dock inte enbart i Hollywood som ens vanliga namn inte dög. Samma fenomen var vanligt förekommande i Sveriges Hollywood, Filmstaden i Råsunda. Nils Jönsson blev Nils Poppe och alla känner väl till att Greta Gustafsson blev Greta Garbo?

Slutligen vill jag här passa på att rätta till en långlivad myt. I flera filmlexikon samt i äldre upplagor av sällskapsspelet ”Trivial Pursuit” påstås det att Walter Matthaus riktiga namn skulle vara Walter Mattuschanskayasky. Detta lär härstamma från en intervju med en humorlös journalist som inte förstod att den kände filmkomikern drev med honom. I själva verket var hans riktiga efternamn Matthow.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:

Bra Böckers film och TV Lexikon
Höganäs 1985

http://www.imdb.com